Ninast

Nu har hon åkt!



Total kaos, hit och dit, upp och ner... swich borta...
I en liten vit Peugot med 75 mil framför sej
Inte äns en mobil har hon med sej... fast hon kanske hittar den...Björn har ju mobilen med sej!

Kvar står jag och undrar vad som hände, oroar mej, Snälla säg att allt blir bra!  Jag vill bara att hon ska ha det bra!
Det kommer att bli bra...
Mammor ska väl oroa sej det? jag är väl normal?
Men jag hann iallafall krama om henne och tala om hur mycket jag älskar henne
Och tala om att jag finns här, alltid! Om det skulle vara något

Tårarna bara rinner och rinner.. det vill aldrig sluta...
Jag önskar att jag va en sån mamma som tycker det är skönt att barnen flyttar. Dom är ju förfaan inte normala!

Hur i helvete överlever man sånt här?